FÄRDIG FÖR ENGLAND!

Om två timmar bär jag av till flygfältet med mina 40kg av saker! Här kommer min livs första kolumn som jag skrev för Mitt i Nyland 23.8 och som jag är mycket stolt över. Passar ganska bra in här som avsked för en ortoligt fin sommar! :)

Borta bra men hemma bäst

För ett år sedan stod jag inför ett stort beslut: jobba eller studera? Finland eller England? Det enda som var solklart för mig var att jag ville bort från Kyrkslätt. Innan jag på allvar hann överväga de olika utvägarna satt jag redan med fjärilar i magen, tårar i ögonen och gråten i halsgropen på flygplanet på väg till min nya studieort i England. Jag var livrädd och nervös. Varför stannade jag inte i trygga och bekväma Kyrkslätt?

I gymnasiet blev jag konstant småretad av mina Esbovänner över att jag bor i Kyrkslätt, eller vad dessa "stadibor" kallar "lande". Älg- och traktorvitsarna var en naturlig del av min vardag, likaså benämningen "bonde". Själv grät jag mest över att sista nattåget till Kyrkslätt for alldeles för tidigt och bussarna – ja, de passade över huvud taget inte mina tidtabeller. En studieplats i England kom som en lottovinst, nu kunde jag äntligen bli av med min bondestämpel.

Jag åkte ut i världen tvärsäker på att jag aldrig kommer att sakna min hemort. Jag presenterade mig som Helsingforsbo, delvis för att britterna kunde placera mitt hem på kartan, men kanske också för att jag alltid drömt om att vara stadsbo. Det var ju där jag trots allt tillbringade största delen av min tid.

I stället för bonde började jag kallas "Finland". Älg- och traktorvitsarna byttes ut mot eskimå- och istidsskämt. En fyrtio minuters tågresa till Helsingfors blev plötsligt fyrtio minuter till Oxford Street, Kyrkslättsåkrar blev statsvimmel, busstidtabellerna byttes ut mot flygtidtabeller och min accent blev brittisk.

Efter ett år i ett nytt land och i en ny kultur har min attityd gentemot min hemkommun förändrats. Varje gång jag fäller tårar i England är det för att jag längtar hem – hem till Kyrkslätt. Jag kan (ännu) inte se mig flytta tillbaka hit, jag känner mig som fisken i vattnet i en fullpackad Londonmetro. Men jag har lärt mig att uppskatta, inte bara döma, tystnaden och naturen som förskönar vår lilla byhåla. Varje gång jag sitter i bilen från flygplatsen förvånar det mig hur tyst och grönt det är här, i positiv bemärkelse. Jag lägger märke till varje liten förändring på min vanliga joggingrunda. I våras hade asfalten förnyats och ett par träd fällts. Jag kan till och med se en liten charm i sista nattåget. Tågtidtabellerna är antagligen för evigt ingraverade i mitt minne, likaså varje sten på min joggingrutt, för de ligger färskare i mitt minne än någon skolinformation jag med möda och besvär pluggat in i år. Hur mycket jag än tar avstånd från min hemkommun har jag insett och accepterat att Kyrkslätt alltid kommer att vara en del av mig, vare sig jag vill eller inte.

"Jag orkar inte åka till vår egen stuga, men jag vill ha en landeupplevelse, får jag komma på besök?" frågade min vän i somras. Utöver mig själv har jag tydligen också lyckats hjärntvätta mina vänner Förutom att de vidgat sina vyer av Kyrkslätt, har det också avstått från benämningen "bonde". Mission completed!

Jag har valt mina vägar och fattat mina beslut. För mig behövdes det ett nytt land och ny kultur för att börja värdesätta min hemkommun. Om en månad skall jag igen packa min tjugo kilos egendom i en pink reseväska och resa tillbaka till England, men förr eller senare är jag här igen. För det är trots allt här som är hemma.